Traktamente

Traktarbetare

Livet på traktamente är rätt speciellt och verkligen inget för gemene man.

Hur jag hamnade här är ju en bra fråga, en kille som under skoltiden var rätt säker på att han skulle snickra hus och byggnationer runt dessa såsom altaner och garage.

Man hade ju sett på alla byggprogram på TV och det såg glamouröst och häftigt ut, man får vara med och skapa, ta sina händer och bygga upp en persons drömmar och hem.

Men så blev det aldrig riktigt, jag fick jobb på Skanska IME i Domsjö och det var allt annat än glamouröst och inte helt likt byggprogrammen man sett på tv.

Åren gick och man utvecklas sakta på en fabrik där man mestadels jobbar med underhåll och reparation kring maskiner och väggar/golv.

Jobben fanns helt plötsligt inte och inte ville fabriken investera en massa pengar heller, så Skanska var tvungen att varsla oss gubbar, men då fanns en lösning, Stockholm.

Karolinska institutet, ett nybygge av ett sjukhus, där behövdes det folk. Massor med folk.

Där börjar egentligen min tid som traktamentarbetare.

Varför man fortsatte har jag ingen aning om, gissningsvis så kändes det väl tryggt att vara kvar på Skanska så man satte sig bara på tåget och drog iväg. Vart man var på väg hade man ju ingen aning om men det skulle visa sig vara intressant.

Vad jag förstår så har det förändrats en hel del kring de personer som ligger ute och jobbar, det är fortfarande en del öl, men enligt historierna man hör så är det ingenting idag jämfört med förr. då kokade man nästan sprit i baracken och söp tills man somnade på kvällen. Så är det verkligen inte idag, idag orkar de flesta inte jobba bakfulla och säkerheten har ju ökat otroligt mycket på byggen runt om i landet.

Man reser runt med en väska kläder och lite mat.

Under åren har man jobbat på en massa olika platser med en massa olika människor, allt från helt underbara till riktiga rötägg.

Ingen nämnd.

De flesta jag mött genom åren är sköna personer, alla med sina egenskaper och egendomligheter. Vissa helt galna, andra lugna.

Det är en speciell tyå av människor ändå som man möter på dessa jobb, det är som sagt inget för alla. Man är på ett visst vis.

Man ligger borta från vänner och familj, hus och partner.

Många drar runt sina husvagnar, en del ser ut som dom borde slutat rulla efter vägarna för 20 år sedan, en del finare. Dom som inte sover i en vagn, som jag, sover i en stuga, ett rum i en lägenhet eller på vandrarhem/hotell allt beror på företag och vilken typ av arbete man utför.

Just idag sitter jag i en stuga, en liten furu-stuga i en by som heter Hallen, skulle säga att det är cirka 20km till platsen där vi bygger.

Vad vi bygger just nu är en nybyggnation av ett avloppsreningsverk för Bydalen.

Så var det med den saken, vi på trakt är på ett vis och vissa kommer aldrig ur det. Vissa blir liggandes i en husvagn varje eller varannan vecka hela sitt aktiva liv inom jobbet.

Vissa personer kan jag utan tvekan skriva en bok om.

Relaterade inlägg